RED SOIL

För två dygn sen så läste jag på Dir en grey's MySpace att en radiokanal i Los Angeles skulle ha världspremiär för helt nya Dir en grey-låtar från deras uppkommande album UROBOROS. Jag är ett sjukt inbitet fan och planerade att jag skulle lyssna, utan tvekan.

Los Angeles ligger i en lite jobbig tidszon dock, och dessutom så var det på en Metal-show som spelades från 22.00 till midnatt. I Los Angeles. Dvs från 7 till 9 på måndagsmorgonen här i Sverige.

Jag visste att jag aldrig skulle ha tillräckligt med disciplin för att kunna vakna såpass tidigt, gå upp, och sedan sätta mig vid datorn för att hänga med, inte ens för Dir en grey. Så jag dygnade, trots att jag lovade mig själv OCH tillochmed andra att jag skulle vända helt rätt på dygnet egentligen.

Det var en hemsk väntan, extremt tråkig och jobbig. Efter en timme av att lyssna på SKITDÅLIG Metal så sa den korkade radiopratartjejen att det var världspremiär för en ny Dir en grey-låt från skivan "YOUR-OH-BOWS" som hon uttalade det. Pulsen steg direkt. Skulle det verkligen vara lika spektakulärt, experimentellt och SJUKT som Dir en grey själva sagt?

Att ett band kan göra såhär mot en är inte normalt.

Jag deltog i en tråd på Batsu som diskuterade radioprogrammet medan det fortgick. Tråden gick från 4 sidor till 48 under showens gång. Men vad tyckte jag om låten nu då?

Den börjar väldigt kusligt, men bygger snabbt upp för att låta som... Va, låta som raison d'etre från Dir en grey's allra första album, GAUZE!? VA?!
Min första vibb raseras fort då låten blir en väldigt tung, sakta krypande låt med extremt tunga riff där Die och Kaoru spånar av varandras idéer fram och tillbaka i ett mycket komplext samspel. Men låtens riktiga stjärnor är faktiskt Kyo och Shinya. Efter det riktigt tunga kommer mangeltrummorna och dödsgrowlen. Det här är nog det bästa jag någonsin hört.

Min puls ökar i takt med låten och jag känner mig helt lamslagen av varenda ton som följer. Låten blir ett virrvarr av SJUKHET som slukar mig hel. Jag blir tårögd, får spasmer av lycka i hela kroppen. Då stannar allt upp. Kyo får psykbryt. Kyo får det härligaste psykbrytet. Sedan dör jag. Jag dör när Shinya dubbeltrampar och manglar på ett sätt jag aldrig hört någon göra förut.

Mer minns jag inte. Jag vill inte minnas mer. Jag vill inte höra detta vidunder till låt igen förrän jag har skivan. Det var för mycket. Det fanns en radio rip på YouTube i kanske 20 minuter tills sun-krad (Dir en grey's management & PR) tog ner den. Snabba jävlar. Men jag lyssnade inte.

Jag är fortfarande i chocktillstånd, och har SMS:at både Ib och Andrei trots att de SOVER om vad som hänt. Nu citerar jag mina SMS:

SMS #1: "Hörde precis RED SOIL på amerikansk radio. Det var det bästa jag hört i mitt liv. Fick ofrivilliga spasmer av lycka. Jag fattar inte. Jag är helt slut i huvudet och snart spelar de en låt till."

SMS #2: "Jag skakar av chock..."

SMS #3: "Nu har det gått över en timma sen de spelade RED SOIL. De spelade aldrig nån mer låt. Kanske är bra för att jag hade antagligen dött då. Jag är fortfarande helt uppriven, uppjagad och chockad av låten. Den går inte att föreställa sig. Jag älskar er, är helt berusad av låtens sjukhet."

SMS #4: "Jag sitter och pratar MED MIG SJÄLV nu om hur sjukt det var. Om ni kunde se mig via dold kamera hade ni skrattat ihjäl er."

Ja. Jag ertappar mig själv med att gå runt och säga högt för mig själv att det var det sjukaste och antagligen bästa jag någonsin hört. Jag fattar ingenting. Jag tycker det här blogginlägget inte ens beskriver en gnutta av otroligheten i låten jag hörde för snart två timmar sedan. Det är fan inte sant.

UROBOROS, ett majestätiskt, odödligt och tidlöst vidunder som inte går att tämja.